När fritiden blir som ett jobb till

Du vet nog hur det är:

Trots vidbrända kastruller och sås på hela spisen: foto av en läckert upplagd rätt, med vin och familj till. #blessed

Nya katten håller dig vaken hela nätterna. Men se så söt han är. #catsofinstagram

Svetten lackar och du är röd i hela ansiktet. Kolla så vackert det är i naturen! Och så långt jag sprungit! #running4life

Du hamrade dig på tummen i går och egentligen vill du göra något annat i helgen. Här ska bli nytt badrum och bastu. #hemljuvahem

Vad är det som gör att många känner behovet av att visa upp en perfekt yta i sociala medier? Hur avslappnande är det egentligen? Kan det vara så att vår fritid allt mer tar formen av... jobb?

Det undersökte forskaren Carys Egan-Wyer från Ekonomihögskolan i sin avhandling i marknadsföring The Sellable Self (2019). Där följde hon, genom intervjuer och dagböcker, ett antal löpare inom terräng- och ultralöpning. Deras gemensamma nämnare: de springer mycket långt och gärna i otillgänglig terräng. En klassisk sträcka är hundra engelska miles, cirka 16 svenska mil. Eller att springa så långt man orkar inom loppet av 24 timmar.

I höst är det två år sedan Carys förvarade avhandlingen, men journalister ringer fortfarande och undrar varför folk plågar sig så på sin fritid.

– Tidigare har mycket fokus legat på löpning som frihet och flykt från vardagens måsten. Men jag studerade löpare som ibland hänger sig åt riktigt plågsam löpning. Jag ville ta reda på vad som driver en till att göra det helt frivilligt?

Frihet och prestation

Carys Egan-Wyer upptäckte att det i ultralöparnas vokabulär återkommande fanns berättelser om just frihet, men också om prestation och konkurrens. Hon såg att löparna, som konsumenter av extraordinär löpning, inte var helt fria i sina val. Ultralöparna själva ser löpning som en form av frihet och gemenskap, där de tillsammans med andra kan njuta av löpningen.

– Men samtidigt är de väldigt fokuserade på att mäta och kvantifiera. De använder sina prestationer för att bygga personliga varumärken, precis som många andra av oss i dag. Bilden av sig själva kan de sedan använda för att tävla med andra vad gäller social image, säger Carys Egan-Wyer.

Ett exempel på detta från avhandlingen är löparen som beskrev hur hon inte skulle kunna ge sig ut och springa om hon inte hade sin smarta klocka på sig. Upplevelsen av löpturen blev värdelös om hon förlorade känslan av att ha åstadkommit något genom en ”bra” prestation.

Carys menar att det är viktigt att också lyfta fram de mindre positiva sidorna av löpning, som hur den myckna träningen kan påverka löparnas familjer.

– Ofta ser vi bara hur glada de är i slutet av ett lopp. Men löpningen är för många också ett sorts tvång; något disciplinerande som vi ålägger oss själva och som stammar från konsumtionssamhällets förväntningar.

Press att prestera

Ultralöparna känner en press att prestera som kan vara relevant för många människor i dag.

– Samtidigt ska man komma ihåg att det är en nischad berättelse, om en nischad grupp. Det är inte upp till mig att generalisera, det får kommande studier göra, säger Carys Egan-Wyer.

Hon menar ändå att det går att dra paralleller till en utbredd tendens i samhället, nämligen att fritiden blir ett sorts arbete, ytterligare en arena där man förväntas prestera.

– Det har blivit vanligt att folk lider av stress, ångest och utbrändhet. Ett bote­medel som ofta lyfts fram är just träning. Men när våra vanliga metoder för att slappna av i sig blir ett sätt att tävla i social status, ja, då blir de aktiviteterna istället utmattande. Kropp och själ får aldrig vila. Det tycker jag att vi behöver diskutera mer, säger Carys Egan-Wyer.

När Carys Egan-Wyer började forska om ultralöpning sprang hon själv också mycket. Nu­förtiden blir det mest enstaka rundor med fokus på att njuta av löpningen snarare än att nå en särskild tid eller distans.

Hållbarhetsinfluencer

I dag är hon aktiv som hållbarhetsinfluencer under epitetet ”Buy Less Be More” och nyligen startade hon ett postdoc-­projekt ­finansierat av Handelsrådet med fokus på detaljhandel och antikonsumtion.

Hon menar att forskning inom marknadsföring om hållbarhet ofta hamnar i en av två kategorier: praktisk eller socio­kulturell. Den praktiska forskningen fokuserar på detaljhandelns hållbarhetsaktiviteter, utan att gå in på djupet i vilka behov de tillfredsställer hos konsumenten. Samtidigt är sociokulturell forskning ofta moraliserande och dömer ut konsumtion.

– Idén med min forskning är att för­söka förstå hur konsumenter själva moraliserar kring konsumtion och antikonsumtion, där jag undviker att vara den som moraliserar, säger Carys Egan-Wyer.

Fritiden visar vem man är

Under pandemin har förvisso de flesta svenskars semesterbilder från utländska stränder försvunnit. Men har flygresorna bara bytts ut, till kvällspromenader i motljus, vitsippor i bokskogen eller ett nyvunnet renoveringsintresse? Carys Egan-Wyer menar att det går att göra kopplingar ­mellan pandemin och fritiden som ett sätt att visa vem man är.

– Många verkar tänka att det är nu man ska passa på och utveckla sig själv eller sin sido­verksamhet. Det finns exempel på en jargong i sociala medier som närmast skuldbelägger den som inte kommer ur pandemin med en ny förmåga eller kunskap!

Det här sätter enligt Carys Egan-Wyer en otrolig press på människor som redan kämpar med många andra saker under pandemin. Allt från barnomsorg och att arbeta hemifrån till att själv bli arbetslös, sjuk eller behöva ta hand om nära och kära mitt under isoleringen.

– Det finns en idé som går ut på att vi ska vara superproduktiva hela tiden och använda allt man gör eller upplever – till och med en pandemi – till något roligt och användbart.

Vem är du i sociala medier?

– Jag försöker vara så ärlig jag kan och erkänna de utmaningar jag ställs inför när jag försöker leva som en ”non-consumer”. Transparens när det kommer till hållbarhet är väldigt viktigt, såväl för organisationer som individer. Det är en så komplex fråga, så den som hävdar att den lyckas göra allt rätt, döljer säkerligen en hel del, säger ­Carys Egan-Wyer.

Men hon är också medveten om att hennes bild i sociala medier är kurerad: ­precis som i vanliga livet väljer vi vilken sida av oss själva som vi visar.

– Ingen är immun mot pressen att visa upp ett säljbart jag. Att forska om sociala normer och förväntningar gör mig definitivt inte immun mot att själv dras med.

För Carys del har just hennes aktivitet i sociala medier bidragit till att hon fick ett ja till sin ansökan om forskningsanslag för att titta närmare på antikonsumtion. Så nog funkade det att göra sig själv ”säljbar” genom sociala medier.

Fotnot. Cary Egan-Wyers avhandling heter The Sellable Self: Exploring Endurance Running as an Extraordinary Consumption Experience